SANDRA

För nästan exakt ett år sedan spelade jag min sista innebandymatch. Ibland saknar jag det, ibland inte...

Här är en text från min gamla blogg:


Att fånga bollar va min grej, det tog några år att förstå. Det var inte förräns jag var 13 år som jag först ställde mig i den röda kassen för första gången. Jag visste knappt var Innebandy var men när syster Anna hade seriepremiär så blev jag i princip tvingad till att stå i mål. Brist på målvakt? Jo men visst.
 Utan att ha gjort en enda träning, om inte den i vardagsrummet räknas, då jag stod på en kudde, som då agerade knäskydd och Anna försökte visa hur jag skulle hålla händerna och försöka röra på benen samtidigt!
 Sen sköt hon på mig också, utan hjälm. Skulle man ha det? Hon träffade mig i pannan stenhårt. Oj, hur skulle det här gå tänkte nog vi båda. Men seriepremiären kom. Hur och var skulle kläderna sitta? Uppvärmning? Springa?! Jag ska ju bara stå i mål lite grann....Premiären spelades mot Karhu IF. Dåtidens Pixbo (nästan). Jag kommer inte i håg så mycket av matchen, jag vet att vi vann med 6-4. Och jag minns också att min tränare skrek till mig under matchen....Sandra, ställ dig upp när du kastar...jaha...får man det?

-----

Min lilla familj har varit så grymma vad gäller stöttningen i våran Idrott. Hämtning,lämning. Sent, tidigt. Men alltid där. Är dom inte på läktaren så är det något som saknas. Det tillhör ju. Och har gjort det sen första början.

Tack!



Suddig bild men me in action i kvalet till Elitserien -09


Mot Olofström.


Mot Olofström.